Tio minuter före cosplaytävlingen bröts Yukis svärd mitt itu.
Hon hade lagt fyra månader på dräkten – en krigardrottning från ett spel hon spelat sedan hon var femton. Handsydd mantel, skumrustning målad för att se ut som gammalt silver och ett två meter långt svärd som nu var två svärd på en meter.
”Nej, nej, nej”, viskade hon.
”Är det där”, sa en röst bakom henne, ”ett medicinskt nödläge?”
Hon vände sig om. Killen vid bordet bredvid – han som sålde handmålade miniatyrer – höll en limpistol som en kirurg håller en skalpell.
”Jag heter Sam”, sa han. ”Jag har lagat värre. Förmodligen.”
Operationen
Han jobbade snabbt. En träpinne från hans montrar, tre lager lim, lite svart tejp, lite silverfärg från hans låda. Yuki höll i bitarna och försökte låta bli att lägga märke till att hans underarmar var täckta av färg och att han nynnade när han koncentrerade sig.
”Klart”, sa han med fyra minuter till godo. ”Sving inte med det. Luta dig inte mot det. Låt ingen krama dig.”
”Det är hela mitt framträdande.”
”Improvisera, då.”
Hon kom tvåa. Hon höll upp pokalen mot hans bord tvärs över hallen, och han jublade högre än någon annan.
Dag två
Hon tog med kaffe till honom nästa morgon som tack. Han gav henne en miniatyr han målat under natten: en liten krigardrottning med ett litet trasigt svärd, hoptejpat.
Hon tittade länge på den.
”När sov du?”
”Det gjorde jag inte. Det var värt det.”
De tillbringade eftermiddagen med att gå runt på konventet tillsammans. Han kände till varje spel hon nämnde. Hon slog honom på en arkadmaskin tre gånger i rad och han låtsades vara förkrossad. Folk bad henne hela tiden om bilder, och varje gång tittade hon bort för att se om han fortfarande var kvar. Det var han alltid.
Efterfesten
Konventets efterfest hölls i en hotellbalsal full av rökmaskiner och folk utklädda till alver. Yuki hade bytt rustningen mot en enkel svart klänning och kände sig plötsligt blyg utan en dräkt att gömma sig i.
Sam hittade henne vid fönstret.
”Du ser annorlunda ut”, sa han.
”Sämre?”
”Som den riktiga karaktären. Rustningen var dräkten.”
Det var en löjlig replik. Den fungerade också. Hon skrattade, tog hans färgfläckiga hand och drog ut honom på dansgolvet, där en DJ spelade spelmusik remixad till något man kunde dansa till.
Senare, i den tysta korridoren utanför balsalen, kysste hon honom mot en affisch med en drake. Han kysste henne tillbaka som om han tänkt på det i två dagar – vilket han erkände att han gjort.
”Mitt rum ligger på fjärde våningen”, sa hon.
”Är svärdet där?”
”Svärdet är där.”
”Då borde jag titta till min patient.”
Det som hände på fjärde våningen stannar på fjärde våningen. Svärdet överlevde. För det mesta.
Dag tre
Den sista dagen delade de hans bord. Hon sålde hans miniatyrer med löjlig entusiasm och han sålde mer på en dag än under hela förra året.
De bor i olika städer. De har en plan. Nästa års konvent, matchande dräkter – en krigardrottning och smeden som smidde hennes svärd.
Han bygger det redan. Det kommer inte att gå sönder.
