Maja hade jobbat inom läkemedelsbranschen i femton år och varit gift med Henrik i tolv. Konferensen i Visby var en årlig plikt: seminarier, mingel, för mycket vitt vin på för många terrasser.
Mikael kom från Helsingfors och pratade en mjuk finlandssvenska som fick henne att luta sig fram för att höra. De satt bredvid varandra på en panel om läkemedelslogistik. Efteråt gick de längs ringmuren i två timmar och pratade om allt utom jobbet.
Rosornas stad
Den tredje kvällen stod de i en gränd full av klätterrosor, och han frågade, väldigt försiktigt, om han fick kyssa henne. Hon svarade genom att göra det själv.
Hans rum låg i ett gammalt stenhus med tjocka väggar. Vad som hände där behåller Maja för sig själv. Hon kände ingen skuld den natten. Hon kände sig vaken, för första gången på länge.
Hemma
Henrik mötte henne vid färjeterminalen i Nynäshamn. Han kramade henne, tittade på henne en lång stund i bilen och sa ingenting. Först hemma, vid köksbordet, när barnen hade somnat, frågade han:
”Vad hände på Gotland?”
Hon kunde ha ljugit. Hon hade lögnen färdig. Hon tittade på honom och sa sanningen istället.
Henrik lyssnade utan att avbryta. När hon var klar satt han tyst länge.
”Vet du vad det konstiga är?” sa han till slut. ”Du har inte sett ut så här på flera år. Och jag vill inte vara mannen som tar det ifrån dig.”
Förslaget
Det tog dem tre månader av samtal, gräl och en parterapeut i Södermalm att komma fram till det. Ett öppnare äktenskap. Regler som de skrev tillsammans. Ärlighet framför allt.
Henrik träffar ibland en kvinna från sin kör. Maja åker till Helsingfors två gånger om året. Det är inte enkelt, och vissa kvällar är svåra. Men de pratar med varandra som de inte gjort sedan de var nykära.
Varje sommar åker de till Visby tillsammans. Maja visar honom gränden med rosorna. Han håller hennes hand hela vägen dit.
