Johan hade burit på fantasin i flera år. Han hade sagt den högt en enda gång, en sen kväll på bryggan, och sedan ångrat sig i en vecka. Elin hade inte sagt något på länge. Men i maj, när de packade inför sommaren på ön, la hon en lapp i hans ryggsäck.
Midsommarafton. Jag väljer gästen. Jag bestämmer allt. Du ror.
Gästen
Han hette Anton, var segelmakare i Vaxholm, och Elin hade pratat med honom i över en månad innan hon ens nämnde planen. Han svarade att han bara skulle komma om det var hon som höll i rodret hela tiden.
På midsommaraftons kväll gick Johan ner till bryggan på fastlandet och väntade. Anton kom med en flaska rosé och skakade hand. Sedan satte han sig i fören, och Johan rodde honom ut över det blanka vattnet, åra efter åra, mot ön där hans fru väntade.
Det var det svåraste han gjort. Och det han senare tänkte mest på.
Båthuset
Elin hade gjort i ordning båthuset. Ljuslyktor, fårskinn, och den gamla trästolen som hennes morfar hade snickrat, placerad vid väggen.
”Du sitter där”, sa hon. ”Du pratar bara när jag frågar. Om något känns fel, för vem som helst av oss, säger du skärgård. Då slutar allt.”
Det blev aldrig mörkt den natten. Ljuset låg blekt och guldigt över vattnet utanför, och genom det öppna fönstret hördes måsarna. Elin såg på honom, hela tiden, även när Anton kysste henne.
”Är det så här du har tänkt dig?”
”Nej”, sa han ärligt. ”Det är mer.”
Det som hände sedan stannar i båthuset.
Tillbaka
I gryningen rodde Johan Anton tillbaka till fastlandet. De sa inte mycket. Vid bryggan skakade de hand igen, och Johan förvånades över att han menade det.
När han kom tillbaka satt Elin i morfars stol, insvept i en filt.
”Nu berättar du allt”, sa hon. ”Även det du skäms för.”
Han berättade. Om svartsjukan som kom och gick. Om stoltheten som stannade. Om hur hon hade sett ut i midnattsljuset.
Varje sommar sedan dess frågar Elin, helt i förbigående, om årorna behöver oljas in. Johan vet precis vad hon menar.
