Mara hade varit tatuerare i sex år och goth mycket längre, och under all den tiden hade hon utvecklat exakt en dejtingregel: ingen andra dejt med en man som kallade hennes stil ”en fas”.
De flesta kom ändå aldrig till en andra dejt. De gillade bilderna – den svarta spetsen, silverringarna, det mörka läppstiftet – och satt sedan mittemot henne på ett kafé och såg ut som om de beställt något starkt och ångrat sig.
Daniel var annorlunda redan från första meddelandet. Han började inte med ”hej snygging” eller en kommentar om hennes läppstift. Han skrev: Din profil säger att du älskar viktorianska kyrkogårdar. Highgate eller Père Lachaise? Välj noga, det här avgör allt.
Hon log mot telefonen för första gången på flera veckor.
Den första dejten
De träffades en kall torsdag i oktober på en bar upplyst av levande ljus, där The Cure spelades lite för högt. Han var längre än på bilderna, bar en enkel svart rock och såg lite nervös ut, vilket hon gillade mer än hon trott. Han hade läst på om barens historia innan han kom. Han frågade om hennes tatueringar – inte vad de betydde, utan vilken som gjort mest ont och vilken hon skulle rita igen.
”Korpen på axeln”, sa hon. ”Jag ritade den när jag var nitton. Den är hemsk. Jag älskar den.”
”Får jag se den?”
Hon drog undan spetsen på ärmen, bara lite. Han tittade länge på den, allvarligt, som man tittar på en målning.
”Den är inte hemsk”, sa han. ”Den är ärlig.”
Ingen hade någonsin sagt så om något hon gjort.
Promenaden
Efter baren gick de genom gamla stan, förbi kyrkor och stängda bokhandlar. Det började regna – det där mjuka, disiga regnet som får gatlyktorna att glöda. Mara väntade sig att han skulle klaga. I stället stannade han under en valvbåge, drog upp huvan på rocken och sa: ”Det här är exakt det väder som din spellista låter som.”
Hon skrattade, på riktigt, ett sånt skratt som överraskar en själv. Och sedan stod de väldigt nära varandra under det gamla stenvalvet, regnet föll precis bakom dem och hon kände doften av ceder och kall luft på hans rock.
Det var hon som kysste honom. Långsamt först, prövande, och sedan inte alls långsamt. Hans hand hittade hennes svank genom spetsen, försiktigt, som om han ställde en fråga. Hon svarade genom att dra honom närmare.
Levande ljus
Hennes lägenhet låg ovanför studion, full av ljus, gamla böcker och en katt som hette Lenore och ogillade alla. Daniel blev officiellt ogillad inom tio sekunder, vilket Mara tog som ett gott tecken.
Hon tände ljusen ett efter ett medan han bläddrade i hennes skissblock. När hon vände sig om höll han en teckning av en nattfjäril med dödskallemönster.
”Tatuera den här på mig nån dag”, sa han.
”Det är ett stort åtagande för en första dejt.”
”Jag har inte tänkt att det här ska vara en första dejt särskilt länge.”
Hon gick över rummet, tog skissblocket ur hans händer och lade ner det. Ljusskenet gjorde allt mjukare – hans ansikte, den svarta spetsen på hennes klänning, regnet som rann nerför fönstret. Han kysste hennes hals precis under örat, och hon kände det hela vägen ner längs ryggraden.
Vad som hände sedan stannade mellan dem två och Lenore, som lämnade rummet i protest. Det som betydde något var detta: när Mara vaknade i gryningen hade ljusen brunnit ner, Daniel var fortfarande kvar och för en gångs skull ville hon inte låtsas att det inte betydde något.
Sex månader senare
Nattfjärilen sitter på hans underarm nu. Hon ritade den, och hennes händer darrade för första gången på flera år.
Han frågar fortfarande om kyrkogårdar. De åkte till Père Lachaise i våras.
Han valde rätt.
