De hade delat familjekonto på Spotify i sex år. Sara tittade aldrig på Daniels listor. Men en söndag, när hon letade efter något att städa till, dök den upp bland förslagen: en privat spellista med namnet För H.
Trettiotvå låtar. Långsamma, varma, låtar han aldrig spelat för henne. Under den låg lyssningshistoriken. Tisdagar, sent på kvällen, alltid från en enhet som hette Hotell-TV.
Middagen
Hon lagade lax. När Daniel satte sig vid bordet låg hennes telefon bredvid hans tallrik, med spellistan öppen.
Han blev blek. Han förklarade, bad, grät. Sara åt i lugn och ro tills han inte hade något mer att säga.
”Jag lämnar dig inte”, sa hon sedan. ”Det vore för enkelt för dig. Du gör slut med henne i kväll. Och vi behåller det gemensamma kontot.”
”Varför?”
”Det får du se.”
Hennes listor
På fredagen skapade Sara en ny spellista. Hon döpte den till För mig. Sedan klädde hon sig i en svart klänning, sminkade sig med badrumsdörren öppen och gick ut.
Daniel satt kvar i soffan med telefonen. Klockan nio såg han att För mig spelades på en enhet som hette Vardagsrum – Jonas. Låtarna bytte, en efter en. Långsamma. Varma. Han kände igen några av dem. Hon hade lånat dem från hans lista.
Klockan ett skickade hon ett meddelande: Var vaken när jag kommer hem.
Den sista låten
Hon kom hem halv tre, med skorna i handen. Han satt kvar i soffan. Hon hade väntat sig ilska. I hans ögon fanns något helt annat – en hunger hon inte sett på flera år.
”Berätta”, viskade han. ”Låt för låt.”
Hon satte sig bredvid honom och berättade, långsamt, låt för låt.
För H finns inte längre. För mig har fått sällskap av fler listor. Daniel lyssnar aldrig på dem själv. Han tittar bara på vilken enhet de spelas på – och väntar uppe tills hon kommer hem.
