Viktor hade läst om klubben i ett år. Han visste dress code, regler, adress på Söder. Han visste inte vad han skulle göra med händerna när han väl stod där inne, i den röda belysningen, bland människor som verkade veta exakt vilka de var.
”Första gången?” frågade bartendern vänligt.
”Syns det?”
”Bara på hela du.”
Ronja
Hon satt på en sammetssoffa vid väggen, i en lång svart klänning med öppen rygg, och läste på sin telefon som om hon satt på ett café. Viktor såg på henne i en kvart innan hon tittade upp.
”Kom”, sa hon. Bara det.
Han gick.
Hon hette Ronja. Innan något annat ville hon prata. Hon frågade honom om allt: vad han sökte, vad han var rädd för, vad han aldrig skulle vilja. Hon lyssnade som en läkare och log som en katt.
Halsbandet
Sedan tog hon fram ett smalt band av svart sammet, med en liten silverring i mitten.
”Det här är regeln”, sa hon. ”Jag knäpper det runt din hals. Så länge du bär det bestämmer jag. Vart du går, när du talar, vad du får se. Vill du sluta knäpper du upp det själv och säger sammet. Då är det över, direkt. Ingen här kommer att se snett på dig. Det lovar jag.”
”Och om jag inte knäpper upp det?”
”Då lär du dig något om dig själv i kväll.”
Bandet var varmt från hennes hand. Hon knäppte det långsamt.
Fingret i ringen
Hela kvällen behövde hon inte säga mycket. Ett finger i silverringen räckte för att få honom att följa efter. Ett lätt drag nedåt, och han knäböjde. Hon lät honom vänta, be, tiga. Hon rörde honom sällan, och varje gång brann det kvar. Vad som hände i rummet längst in stannar där.
Klockan tre knäppte hon själv upp bandet och lade det i hans hand.
”Behåll det. Ta med det nästa gång.”
Det ligger i hans nattduksbord, i en liten ask. Ibland tar han fram det och håller ett finger i ringen, bara för att minnas hur det kändes när det var hennes.
