Bostadsrättsföreningen i Västra hamnen hade en gemensam bastu högst upp, på nionde våningen, med fönster ut mot Öresundsbron. Oskar bokade den varje torsdag klockan nio. Det gjorde också någon som bara skrev K på bokningslistan.
Tredje torsdagen var dubbelbokad. När Oskar kom in satt hon redan där, med en handduk runt håret och ett glas vatten bredvid sig.
”Du är sen”, sa hon, fast han inte var det. ”Sätt dig. Nedersta laven.”
Karin
Hon var i femtioårsåldern, ordförande i föreningens styrelse och känd för att skicka mejl om felsorterade sopor. Här uppe var hon någon annan. Lugn, långsam, med en blick som fick honom att sänka sin egen.
”Du bokar alltid samma tid som jag”, sa hon. ”Det är inte en slump.”
Han rodnade, och det hade ingenting med värmen att göra.
Lapparna
Hon kastade vatten på aggregatet, och ångan rullade över dem. Sedan tog hon fram ett vikt papper ur en plastficka.
”Läs den när du kommer hem. Fyll i den. Om du vill komma tillbaka, lägger du den i min brevlåda.”
Det var en lista. Vad han ville. Vad han aldrig ville. Hur långt. Och längst ner, understruket: rött.
”Säger du det ordet”, sa hon, ”är jag bara tanten från styrelsen som tjatar om sopsorteringen. Inga sura miner. Inget skvaller i tvättstugan.”
Han lade listan i hennes brevlåda klockan sex nästa morgon.
Torsdagar
Nu är det Karin som bestämmer på torsdagarna. Hur varmt det blir. Hur länge han får sitta innan han får gå ut och svalka sig. När han får tala, och när han ska sitta tyst och bara lyssna på stenarna som fräser. Hon rör honom sällan, och alltid med precision. Det som händer på nionde våningen stannar där.
På föreningsstämman i våras röstade Oskar ja till alla styrelsens förslag. Karin nickade kort mot honom från podiet. Ingen annan i rummet förstod varför han blev så röd.
